martina

Kort breaf, jag jobbar som parkarbetare på anställningsavtalet men som sopgubbe/ofentlig förnedring/handy man, nu antydde i mina påhittade arbetstitlar att jag är man. Det är jag inte, men det skulle underlätta för alla om jag var det. Eller om jag var en såndär tyst kvinna som går med på att pratas om i tredje person i hennes närvaro och ständigt referaras till som flicka ( oavsätt ålder, min mamma jobbar på samma jobb men på ekonomiavdelningen. Hon och hennes damer till arbetskamrater kallas av gemeneman för "löneflickorna") 

Men som ni förstår i det retoriska upplägget är jag ingen sådan kvinna. Inte för att jag dömer dem, eller lägger någon skuld i det lättsamma skrattet som nervöst kan lämna deras sammanbitna läppar efter 10000 sexistiska skämtet i ordningen. Jag har varit henne och ibland hemsöker hon mig när jag för bara en lite stund tar av mig mina åsikter, moraler, kämparanda för att vila axlarna. Då står hon där och ler ett office smile och höjer tonläget flera oktaver. 

För att vara kvinna på mitt jobb gör dig till en del av en minoritet och till något som måste avdramatiserar genom lediga spaningar om att kvinnor, förlåt jag menar flickor, kanske inte är lika starka som männen i muskler men i käften. 

Och så börjas det. 

Varje dag, utan att jag antyder eller ber om det. Får jag hjälp. Hjälp med att lyfta av diverse verktyg och maskiner från bilen. Laga något som gått sönder eller köra traktor. Jag får hjälp med att bära iväg gamla soffor av männen på återbruket och när jag sammanbitet pressar fram ett tack möts jag av en förvånad blick som säger : 
" VA? tacka mig? Du ska inte behöva tackar mig! Mitt överlägsna utgångsläga står alltid till ditt förfogande. Jag är ju för jämställdhet" 

För dessa kollegor gör det inte av illvilja utan av någon idé om att det är snällt. Och det är det. Men jag vill gärna klara mig själv. Jag kan göra alla ni hjälper mig med för att när ni hjälpsamt lyfter av soffan från mitt bilflak glömmer ni att ställa er fråga vem som lyfte upp den. DET VAR JAG. 

Visst kan det vara behagligt att behandlas som en prinsessa. Men vad händer när revolutionen kommer och monarkin störtas? Kommer jag då avrättas inför en jublande publik? Kommer det vara ni som låter giljotinens ägg slicka mitt nackhår? 

Jag måste kämpa för att få vara en fullvärdig arbetare, inte en maskott som får dispans när något blir jobbigt/äckligt/tungt/farligt. Och ni behöver inte se det som ett nedelag när jag är den enda som anmäler mig frivillg i att åka skylift för mina prestationer är inget hot, det är en tillgång. 


Jag vill inte ha hjälp jag inte bett om. Det är inte otacksamt, det är nödvändigt. Jobbet kanske är mansdominerat men det är inte arbetsuppgifterna fel utan en unken kvinnosyn. Och det är väl det ni inte vill erkänna? Att avsaknade av kvinnor beror på er och er inställning och inte om huvudiva en HONDA-trimmer är har en tvåtakting eller fyrtaktig motor?

Vi fattar, vi kanske bara framstår som en kulturelit, allt som inte uttrycks som ett svårartat preformencevårl kan vi inte ta till oss. Men det kan vi. Ni behöver inte håna oss.

Att badminton inte varit aktivisters ( av något slag) intenational sport är det ingen fråga om. Att det varit , liksom hästpolo och cricket och kansk även lerduveskytte, lite av en borgarsport är kanske inte dagens underdrift. Att klassens kalaspuffar inte drivit den feministiska kampen är ju en faktum.

Idag var jag på jobbet.

Nej det är inte så att jag spelar back, utan jag använder mig av det universiella språket ( nej inte kärlekens språk, vem fan referar till det? och vad skulle då min överskrift betyda?) engelska. Jag är tillbaka.

Jag är en parantes som inte efterlevs. 

Jag är en parantes i en partes som inte upplevs. 

Jag har under mina dagar kommit på flera saker jag måste få 

Nu är jag hemma igen. I riket jag kallar mitt eget. Man märker på en gång att man har anlänt för att trevlighetsgraden på främmande människor skönt radikalt på bara några timmar. 

Jag måste börja tro på spöken. Stilist-spöken, som hämnas på natten för att man inte sköter sig. Jag gick och la mig på kvällen med blött hår lekte livet. Men på morgonen när jag öppnar mina ögon och hoppas om världsfred ser jag till min fasa vad spökena har gjort mot mig.

Jag flyr fältet, 

Jag brukar komma på att jag är törstig när jag ligger nedbeddad i sängen. Då brukar jag lägga på mig det ynkligaste lilla nödropet jag kan. Mamma brukar svara med att tillgodose mina behov. Pappa och jag har ett helt annat förhållande till varandra än så.

Beviset på att CIS: NY är populärt. 

Bussen hem blev ett äventyr. Bussen stannar vid ett rödljus. Över vägen kommeren man springande mot bussen. Knackar på rutan och förväntar sig att bli insläppt. Våra busschafförer låter inte ens 11-åringar åka med när VL:s biljettautomater är trasig trots att barnen ska till skolan. 

I sitt rum borde man kunna vara naken. det är en principsak, det är ens fristad där kläder är överflödiga, därför har jag alltid levt efter denna regel, som en sann regeletiker. I tisdags tvivlade jag för första gången på mitt regelverk. Jag hade duschat och njöt av min nakenhet på mitt rum, jag skulle precis hämta ett par trosor när jag tittar ut genom fönstret. Jag bor på fjärde våningen så fluktare har aldrig varit ett problem. Men de har ju byggt upp en jälva betongkloss mittemot mig. Igår när jag tittade ut ser jag hur någon står i fönster och försvinner in bakom gardinen när jag ser den.

Det var lyckat:

Det kan ju inte vara en universell tillfällighet

Jag harett löfte till mig själv och till min blogg som äger att jag måste skriva om allt som händer utan för det ordinära i mitt liv. 

Jag kommer alltid i tid. Alltid. I tid för mig är tio minuter tidigt. Idag var jag sen. Jag fattar inte kloka beslut när jag är stressad. Denna dag var beviset.