SPÖKEN
Jag måste börja tro på spöken. Stilist-spöken, som hämnas på natten för att man inte sköter sig. Jag gick och la mig på kvällen med blött hår lekte livet. Men på morgonen när jag öppnar mina ögon och hoppas om världsfred ser jag till min fasa vad spökena har gjort mot mig.
EN NATURLIG TUPPKAM.
Adjökens Adjö
Ger mig iväg
Jag flyr fältet,
lämnar landet,
tar till sjöss,
lyfter på hatten,
tar mats ur skolan,
vänder på klacken,
sjunger sista strofen,
avlägsnar mig.
Skottland behöver mig just nu, och jag ska på hemligt uppdrag på hemlig ort. Eller inte så hemligt för det är i Skottland. Mer kommer inte att berättas. Nästa gång jag skriver kommer det att ske utomslant som min mormor säger. Hon säger även " Ska du till detdär skit landet? Fyfan vilket jävla skit. Helvetes skit" men det hör inte hit.
Adjökens Adjö
Pappa och jag
Jag brukar komma på att jag är törstig när jag ligger nedbeddad i sängen. Då brukar jag lägga på mig det ynkligaste lilla nödropet jag kan. Mamma brukar svara med att tillgodose mina behov. Pappa och jag har ett helt annat förhållande till varandra än så.
Men igår försökte jag och spelade på mitt sjuk-trumfkort. Jag skriker från mitt rum och han lunkar in, men i samma stund inser jag att det kommer att gå åt pipsvängen så jag brister ut i ett fnitter/ynklighetsskratt. Pappa nappar inte på betet och lämnar mitt rum muttrandes: trodde du att det skulle funka på mig.
En gång trodde jag att skeppet seglat i land, så låg jag där spänt väntande på mitt vatten. Så hade han bara lurats och gått och lagt sig.
min pappa och jag.
Adjökens Adjö
