När verkligheten blir en republik.
Kort breaf, jag jobbar som parkarbetare på anställningsavtalet men som sopgubbe/ofentlig förnedring/handy man, nu antydde i mina påhittade arbetstitlar att jag är man. Det är jag inte, men det skulle underlätta för alla om jag var det. Eller om jag var en såndär tyst kvinna som går med på att pratas om i tredje person i hennes närvaro och ständigt referaras till som flicka ( oavsätt ålder, min mamma jobbar på samma jobb men på ekonomiavdelningen. Hon och hennes damer till arbetskamrater kallas av gemeneman för "löneflickorna")
Men som ni förstår i det retoriska upplägget är jag ingen sådan kvinna. Inte för att jag dömer dem, eller lägger någon skuld i det lättsamma skrattet som nervöst kan lämna deras sammanbitna läppar efter 10000 sexistiska skämtet i ordningen. Jag har varit henne och ibland hemsöker hon mig när jag för bara en lite stund tar av mig mina åsikter, moraler, kämparanda för att vila axlarna. Då står hon där och ler ett office smile och höjer tonläget flera oktaver.
För att vara kvinna på mitt jobb gör dig till en del av en minoritet och till något som måste avdramatiserar genom lediga spaningar om att kvinnor, förlåt jag menar flickor, kanske inte är lika starka som männen i muskler men i käften.
Och så börjas det.
Varje dag, utan att jag antyder eller ber om det. Får jag hjälp. Hjälp med att lyfta av diverse verktyg och maskiner från bilen. Laga något som gått sönder eller köra traktor. Jag får hjälp med att bära iväg gamla soffor av männen på återbruket och när jag sammanbitet pressar fram ett tack möts jag av en förvånad blick som säger :
" VA? tacka mig? Du ska inte behöva tackar mig! Mitt överlägsna utgångsläga står alltid till ditt förfogande. Jag är ju för jämställdhet"
För dessa kollegor gör det inte av illvilja utan av någon idé om att det är snällt. Och det är det. Men jag vill gärna klara mig själv. Jag kan göra alla ni hjälper mig med för att när ni hjälpsamt lyfter av soffan från mitt bilflak glömmer ni att ställa er fråga vem som lyfte upp den. DET VAR JAG.
Visst kan det vara behagligt att behandlas som en prinsessa. Men vad händer när revolutionen kommer och monarkin störtas? Kommer jag då avrättas inför en jublande publik? Kommer det vara ni som låter giljotinens ägg slicka mitt nackhår?
Jag måste kämpa för att få vara en fullvärdig arbetare, inte en maskott som får dispans när något blir jobbigt/äckligt/tungt/farligt. Och ni behöver inte se det som ett nedelag när jag är den enda som anmäler mig frivillg i att åka skylift för mina prestationer är inget hot, det är en tillgång.
Jag vill inte ha hjälp jag inte bett om. Det är inte otacksamt, det är nödvändigt. Jobbet kanske är mansdominerat men det är inte arbetsuppgifterna fel utan en unken kvinnosyn. Och det är väl det ni inte vill erkänna? Att avsaknade av kvinnor beror på er och er inställning och inte om huvudiva en HONDA-trimmer är har en tvåtakting eller fyrtaktig motor?
Men som ni förstår i det retoriska upplägget är jag ingen sådan kvinna. Inte för att jag dömer dem, eller lägger någon skuld i det lättsamma skrattet som nervöst kan lämna deras sammanbitna läppar efter 10000 sexistiska skämtet i ordningen. Jag har varit henne och ibland hemsöker hon mig när jag för bara en lite stund tar av mig mina åsikter, moraler, kämparanda för att vila axlarna. Då står hon där och ler ett office smile och höjer tonläget flera oktaver.
För att vara kvinna på mitt jobb gör dig till en del av en minoritet och till något som måste avdramatiserar genom lediga spaningar om att kvinnor, förlåt jag menar flickor, kanske inte är lika starka som männen i muskler men i käften.
Och så börjas det.
Varje dag, utan att jag antyder eller ber om det. Får jag hjälp. Hjälp med att lyfta av diverse verktyg och maskiner från bilen. Laga något som gått sönder eller köra traktor. Jag får hjälp med att bära iväg gamla soffor av männen på återbruket och när jag sammanbitet pressar fram ett tack möts jag av en förvånad blick som säger :
" VA? tacka mig? Du ska inte behöva tackar mig! Mitt överlägsna utgångsläga står alltid till ditt förfogande. Jag är ju för jämställdhet"
För dessa kollegor gör det inte av illvilja utan av någon idé om att det är snällt. Och det är det. Men jag vill gärna klara mig själv. Jag kan göra alla ni hjälper mig med för att när ni hjälpsamt lyfter av soffan från mitt bilflak glömmer ni att ställa er fråga vem som lyfte upp den. DET VAR JAG.
Visst kan det vara behagligt att behandlas som en prinsessa. Men vad händer när revolutionen kommer och monarkin störtas? Kommer jag då avrättas inför en jublande publik? Kommer det vara ni som låter giljotinens ägg slicka mitt nackhår?
Jag måste kämpa för att få vara en fullvärdig arbetare, inte en maskott som får dispans när något blir jobbigt/äckligt/tungt/farligt. Och ni behöver inte se det som ett nedelag när jag är den enda som anmäler mig frivillg i att åka skylift för mina prestationer är inget hot, det är en tillgång.
Jag vill inte ha hjälp jag inte bett om. Det är inte otacksamt, det är nödvändigt. Jobbet kanske är mansdominerat men det är inte arbetsuppgifterna fel utan en unken kvinnosyn. Och det är väl det ni inte vill erkänna? Att avsaknade av kvinnor beror på er och er inställning och inte om huvudiva en HONDA-trimmer är har en tvåtakting eller fyrtaktig motor?
