Men igår försökte jag och spelade på mitt sjuk-trumfkort. Jag skriker från mitt rum och han lunkar in, men i samma stund inser jag att det kommer att gå åt pipsvängen så jag brister ut i ett fnitter/ynklighetsskratt. Pappa nappar inte på betet och lämnar mitt rum muttrandes: trodde du att det skulle funka på mig.

En gång trodde jag att skeppet seglat i land, så låg jag där spänt väntande på mitt vatten. Så hade han bara lurats och gått och lagt sig. 

min pappa och jag.

Adjökens Adjö