martina

Jag stod inför ett enormt test denna dag. JAg skulle eximineras i social kompitens, läraren var Gud och mitt eget förstånd. Hur skulle detta gå?

SEnariot som sådant:

Jag går upp till omklädningsrummet för att byta om och gå hem för dagen. Jag känner mig lite kissnödig men bedömmer att jag kommer att klara mig hem om jag rör på påkarna, och jag vill helst undvika toaletten efter som den är dåligt isolerad, erfarat. Min arbetskamrat, och lite om min mentor under dessa frya veckor på arbetet kommer in, vi hälsar glatt, vi hade ju nyss träffats ner på avdelningen och jag känner en mindre skuld över att jag inte väntat på henne. Hon ska byta om till arbetskläderna,  men först ska hon gå på toa...vi utbyter ett skratt, men innom mig bultar paniken om tomten på dörren om julafton.

Fan, är det första orden jag kommer att tänka på. Jag måste klä på mig klart och hon skasitta på toa och jag kommer att höra henne uträtta behoven. Det blir tyst efter hon låser dörren. JAg kan höra henne stöka, dra ner blixlåset, fäller upp toasittsen. Jag förbannar mig över män som aldrig lyckas fälla ner den. Hör hur som sätter sig, en lätt utandning. Sen hör jag hur urinet lämnar hennes kropp och intar nya terrritorium, toalettet. Efter en stund upptäcker hon själv hur ljudligt hon tömmer för den upphör.


Jag inser att hon inser att jag hör, och antagligen också lyssnar, vilkset gör att jag framstår som.. jag vet inte. En fluktare. Jag Börjar stöka bästa jag kan, allt för att jag inte ska höra och hon inte ska tro att jag hör. MEn hon vet lika väl som jag att jag bara stökar utanför som ett svar på den tidigare underliga tystnaden när våra tankar möttes. Inte nog en att jag lider av att hon vet att jag vet hur hon kissar, av allt prolande har jag också blivit kissnödig. Jag måste tömma blåsan.

Men jag kan inte, jag måste vara stark, stå emot instinkten, stå emot mina starka lustar. Som män som inte våldtar lättklädda kvinnor ( om man ska dömma efter hur lagen är utformad!). Jag kan , jag vill jag måste.

När jag har övertalat mig själv att vänta med ödesbesöket uppstår den riktigt kniviga incidenten. Jag måste cykla hem och hon är kvar på toan. JAg måste gå för nature calls och jag vill hem för att sova innan jag ska övningsköra. Men hur ska jag göra? Ska jag skita i att säga hej då och så får hon bara höra att dörren går igen. Eller ska jag säga hej då när jag vet att hon sitter med byxorna nerdraga ? Jag funderar länga och jag kan inte höra nåfra antydningar på att toabesöket håller på att avslutas. Där och då fattar jag ett besluta. Jag måste vänta tills hon är klar. Det är det klokaste beslutet jag fattat på länge.

PÅ vägen hem när jag cyklar får jag ingen för att inte tömma blåsan i tid. Psyket säger "SKYNDA SKYNDA DU MÅSTE CYKLA FORTARE!" jag börjar trampa på. MEn det går inte, för benrörelserna trycker på blåsan och ju snabbare jag cyklar ju intensivare blir "gå på toa"-känslan. Jag lyckas komma hem, tömma blåsa, och nu vågar jag komma ut till allmänheten och berätta min livshistoria för att varna andra. eller bara säga "Du är inte ensam". Ni är inte ensamma.





Mina memoarer

Adjökens Adjö