martina

nu är det EM-tider och nationalismen går inte obemärkt må jag säga. Jag lever dock utanför denna fotbollshets och även det har ett högt pris. Det börjar redan flera dagar i förväg, gissiningra taktik-snacket, Zlatanuttalandena-allt. Ska vi chans på att kolna Zlatan nu när dna-koperings-tekninken gått så fort fram de senaste året? Ska sverige knipa tredjepriset som i VM 94? Eller ska vi som varje år åka ut i en sketen åttondelsfinal? . Den sista fråna ställde jag migsjälv väl medveten om tendenserna baserat på resultat från de senaste tio åren av fotbollsprestationer. Men under dessa tider lider inte bara Sverige av hypernationalism utan också av minnesförlust. Varför skulle sverige vinna, eller ha en chans? visst visst många säger at vi kom långt -94, men det är inte samma spelare som -94 get over it, det var ett lyckokast. Som typ när lordi vann ESC. Inget annat.

Idag vann inte sverige, hela landet sörjer som om ett barn blivit bortrövat i en källare och jag skrattar mig lycklig som den sjuka Fritzle-pedofil jag är. Detta gör att vi närmar oss ett fiasko och allt går tillbaka till det vanliga, jag slutar leva i en värld då jag är den enda friska kvar i en DEAD OF THE DAWN-film, och svenska folket går tillbaka till "lagom är bästa" -mentalitetn den som vi alla kom att älska. 


Adjökens Adjö