martina

jag försöker minnas tillbaka till tiden då läsa fem sidor hemma och sedan lära sig skriva med små bokstäver var ett en timmes jobb. Jag personligen hatade högläsning, vilket jag gör idag också. Men jag kommer ihåg hur jobbigt det var att sitta där med pappa och läsa, för att sedan inse att min far inte var mycket bättre än jag själv. Nu förtiden är läxor typ: analysera en persons språkbruk och se om du kan hitta tydiga dialektala skillnader eller sociekonomiska. Eller varför inte: skriv ett filmmanus på fem minuter med en tvist som ändrar riktlinjen på fimlnens handling.

Jag vill tillbaka till tiden då man hade varit på middag hos en famlij och sedan fick åka taxi hem. och taxin han bara kör några meter innana man somnade, sen kändes det som man åkte i en evighetinnan man kom hem. Då bar pappa alltid in mig till huset, Barometergatan 45. Där blev jag väckt och tvingades borsta mina tänder, fast jag försökte slingra mig. För som alla kanske vet blir man ju så pigg av att borsta sina tänder och allt jag ville var att somna om.

Jag saknar tiden innan man började bli nostalgisk och tänkte tillbaka på saker. När man bara levde i nuet och kanske ibland lite i framtiden. Men man drömde aldrig tillbaka för man visste att den platsen och tiden var redan paserad och oviktig. Tiden innan .


Tiden då man planerade flera dagar i förväg om man skulle ner på stan och då tog man med sig pengar till skolan, sen skulle man ju åka buss helt själv med bara sin kompis. Då åkte min buss alltid förbi en högstadieskola där riktigt stor, högjudda och vuxna barn klev på. det var lite otäckt för man viste ju aldrig vad som kunde hända de femton minutrarna man satt på bussen bredvid sin bästa vän med femtio kronor i plånboken i en buss fylld med människor man inte kände. det var ett äventyr utan dess like. Bussresan hem var inte lika farlig, man hade blivit lite varm i kläderna och nu spenderade man resan hem med att kolla på sina inköp. Prydnadssaker, oftast.

Adjökens Adjö