martina

Jag tenderar att skryta om mitt provocerande bra morognhumör, igår var det inte en sådan skrytdag.
 

JAg vaknar upp med ögonen trasiga och sömnlösa,
 -helvet va dåligt jag sov, och idag är det ju föreställning, säger min inreröst mitt ytskikt.
Som genom sin exsistens bevisa vad som nyss påståts. JAg har en skitdålig morgon.
Pull yourself together tänter jag och stiger upp.
Drar på mig byxorna och börjar rulla upp byxbenen, för att jag är för kort och byxorna för långa. Fullföljer klädceremonin och beger mig med trötta steg ut i köket. Äter två rostade bröd och dricker vatten. MEdicinerningen tar tio minuter, som följs av tandbortsning och lite final tuches för mig att gå. Under inledningen av mitt toabesök lägger jag märket till den konstiga knäppannordningen byxorna har.
-Fan va uppmärksam jag är för att vara så obotligt trött, säger jag för att lätta på stämningen samma stund jag lättar på urinblåsas tryck.
Jag jag precis gå, jag är redan lite för sen enligt mig själv, och ska bara ( som Alfons) lägga ner mobilen i fickan.
-men vad fan är det här? Flärpar som hänger och dinglar och var fan är fickorn a?
Jag har satt på mig byxorna ut och in, hur nu detta är möjligt vet jag inte, men skulle det inte vara för mobilen skulle jag varit med om den största förudmjuklesen på länge.

Så till alla er som tjatar om att inte ha mobilen i fickan för strålningen. Hur fan skulle det se ut om alla gick med byxorna hullerombuller? har ni tänkt på det?


Adjökens Adjö